Daphne du Maurier, Rebecca

En ung fattig kvinna arbetar som sällskapsdam åt en äldre dam i Monte Carlo och där träffar hon på änkemannen Max de Winter. Tycke uppstår, speciellt ifrån den unga kvinnan och de gifter sig hastigt. Efter en lång och lycklig smekmånad i Italien återvänder de till England och till de Winters gods Manderley. Redan i inledningen förstår vi att det som väntar runt hörnet inte bådar gott, i den dröm som inleder boken märks att något ont ligger på lur. Väl framme på godset förstår den unga kvinnan att Rebecca, den första frun, fortfarande härskar över Manderley trots att hon är död. Allt den nya frun gör jämförs, det nygifta paret bosätter sig i en östra flygeln, där gästrummen en gång varit istället för i den västra stora flygeln eftersom den tillhörde Rebecca. Allt på Manderley genomsyras av detta spöke ifrån det förflutna och den unga kvinnan får heller inte ett ord ut ur sin nya make om vad som egentligen hände Rebecca. Det känns tragiskt att den unga kvinnan faktiskt aldrig får ett namn, inte någonstans i hela boken nämns hon vid sitt förnamn. Hon själv ser sig som ingenting, hon jämför sig tom med hunden i huset, att det är det hon är inför Max. Hon reduceras och Rebecca är den som härskar. Speciellt Fru Danvers, den gamla hushållerska med sitt dödskalleliknande ansikte, avskyr den nya unga frun. Ingen kan ta hennes Rebeccas plats på Manderley. 

Stämningen är obehaglig och jag vet att detta inte kan sluta gott. Jag trivdes väldigt väl i du Mauriers sällskap, den bok jag läste var en äldre utgåva och i början var det svårt med de äldre stavningen såsom de gingo, de sågo osv men sen flöt det samman med historien och passade väl in.  Det är en suggestiv berättelse som sveper med läsaren i en virvel av mörker och oväntade händelser och när slutet väl kommer då häpnar man återigen som läsare.